Döden

Denna vecka avrundar jag med temat döden, delvis för att jag befann mig på ett sjukhus under ett par timmar tidigare i veckan och (jo för mig förknippas faktiskt sjukhus ofta med döden trots att jag är vårdadmininstratör och borde veta bättre, kanske mycket för att jag bara har jobbat på en liten fjuttig vårdcentral dit folk kommer med fiskekrokar i händerna, inga döingar där inte).

Jag har funderat en del kring döden det sista dygnet. Efter operationen gick vi som sagt hem till mormor och vilade. Eller ja, tanken var att jag skulle vila men det hela slutade med att D somnade i sängen och jag låg bredvid. Mormor satt i fåtöljen precis jämte.

1986 tog mamma och alla hennes kusiner ett foto att ge deras morfar/farfar, och precis som mamma och pappa så har även mormor en stor kopia hängande på väggen. Den äldsta kusinen var knappt 40 år när kortet togs. Det var även 3 kusinbarn med på bilden och jag var yngst av dessa och sitter glatt i mammas knä.
Jag och mormor pratade om personerna på bilden, jag känner igen de flesta.

Idag snart 25 år senare lever allihop utom en. Anders, Anders dog i cancer 1993.
Jag minns att jag gick i lågstadiet. Den dagen jag fick reda på det hade vi bad i skolan och jag minns att jag berättade för min lärare att min mammas kusin hade dött. Jag minns redan när Anders var sjuk och han kom ut på Strandhem. På kusinfotot var han smal och längst av alla med mörkt fint hår, när han satt i rullstolen på strandhem var han väldigt kraftig och hade knappt något hår alls. Det jag inte visste om Anders som mormor berättade för mig var att de kämpade med Anders i runt 3 år. De visste att han inte skulle överleva den dumma hjärntumören, de visste bara inte hur lång tid det skulle ta innan han inte längre skulle orka...

Igår kväll innan vi skulle iväg till en kille i Davids lag tog jag en snabbtitt på mina favorit bloggar och på min kusins blogg (som tyvärr är låst) kunde jag läsa den tråkiga nyheten att deras barnvakt avlidit. Hon var bara 16 år och avled av hjärnhinneinflammation. Den här tjejen har själv skrivit i sin egen blogg mindre än 48 timmar före sin död...

Den ena fick kämpa länge och föräldrarna kämpade på trots att de visste att det en dag skulle ta slut. Tillslut fick de se sin son somna in och slippa lida. Den andra dog utan förvarning, och gav varken vänner eller familj en chans att hinna vänja sig vid tanken.

Något jag hoppas är i alla fall att jag överlever mina föräldrar. Jag glömmer aldrig när en bekant till vår familj dog. Mamma och pappa var på begravningen. Jag minns att pappa sa att det värsta var inte att se hennes man eller barn ledsna utan det var att se hennes pappa. Tänk att få uppleva sitt barns födsel, dop, första skoldag, konfirmation, student, bröllop mm. och sedan åter vandra in i kyrkan för en begravning.

Är det inte konstigt? Det där med döden, alla ska vi dit vandra, men på så olika sätt. Olycka, sjukdom eller kanske naturligt. Tänk vad härligt det skulle vara att bara få somna in om en sådär 70 år, lägga sig och aldrig mer vakna.

Du vet aldrig, imorgon kan det vara försent, uppmuntra någon, ring en vän, ge någon du tycker om en kram!

Kram Gunsan