Malmö!

Tänk att jag har bott i Malmö i 2 ½ år. Sedan jag flyttade hem igen så har jag knappt varit här. Det var därför med blandade känslor som jag tog klivet av tåget ikväll när jag kom hit. Jag tror mig ha skapat en slags hatkärlek till denna stad. Efter 6 månader här började jag min utbildning. Något jag såg framemot jättemycket men som i själva verket när jag ser tillbaka på det hela mest var skit. Jag kände inte så många och hoppades på att skaffa massa nya vänner genom utbildningen. Det blev tvärtom och första terminen var ett helvete. Jag hamnade i en dålig grupp och vi kom sällan överens. Inte blev det bättre av att D bodde 25 mil bort, jobbade heltid och ängnade den mesta övriga tiden till hockey. Jag åkte ofta hem. Lika mycket glädje som jag kände varje gång jag steg på tåget i Malmö, lika mycket ångest kände jag varje gång jag kom tillbaka sent om söndagskvällarna. Jag minns en gång när jag åkte ner en måndagmorgon och var ledsen, jag satt mittemot en kille på tåget från halmstad till malmö och tårarna bara rann, sakta och tyst. Han tittade på mig, jag blundade och försökte hålla tillbaka men det gick inte.

Jag är D och familjen Lindborg evigt tacksamma för allt ni gjorde för mig under denna tid, utan er hade jag säkert gett upp fortare än kvickt. Jag visade sällan att jag var ledsen, jag bet ihop och kämpade på.
Jag gick alltid upp på morgonen och pallrade mig till skolan även om jag oftast ville ligga kvar och dra täcket över mig. Jag har insett nu att eftersom jag mådde som jag gjorde, under i stort sett hela utbildningen, hade jag svårt att ta till mig kunskap. Jag trivdes inte och drömde mig istället bort. När jag var på jobbintervju senast blev jag livrädd när jag kom på att frågan om vad jag läst för ämnen under utbildningen kunde dyka upp. Jag har glömt, jag var där, men ändå inte.
Om jag ser på mitt jobb som jag har idag, så har jag vad jag kan komma på, inte haft ågon nytta av det jag lärde mig under mina 2 år. Tråkigt - men sant. Det mesta kunde jag redan innan och resten har jag lärt mig under tiden, på plats.

Denna jobbiga tid i Malmö har nog för alltid skadat min kärlek till staden lite grann. Trots att jag ofta längtar till stugan, huset, stadspulsen och havet! Vem vet, en dag kanske jag inte ser på läget så här, jag kanske minns det som var bra istället!


Om 10 timmar lyfter jag! SOO LONG, KALSONG! See u in Spain!

Kram Gunsan