Vi startade i Sverige och tog tåget till Danmark, flög vidare till Finland för att tillslut landa i NY.
Något jag undrar över varje gång jag flyger är varför folk är så stirriga.
När det var dags att gå på ropade personalen ut rad 40-57 först säkert 4 gånger. Trots det reser sig 90% av alla, och mer och mindre joggar fram till de övriga som redan har stått i kön i en kvart. Jag o D hade våra plater där bak så vi ställde oss snällt i kön med alla stirriga pensionärer, barnfamiljer och kärlekspar. En stor seger var det när personalen nekade de som satt på raderna framför att gå på.
VARFÖR vill man gå på ett trångt plan som man ska spendera de närmsta 8 timmarna på först av alla. Hade jag fått bestämma skulle jag legat kvar i de sköna liggfåtöljerna i Helsingfors och gått på 5 minuter innan avgång. Jag och David pratade högt med varandra när vi gick förbi de som lyckats smita igenom. OJ, JAG TRODDE ATT RAD 40-57 VAR LÄNGRE BAK I PLANET, osv osv.
Än mindre förstår jag mig på barnfamiljer, varför ska och varför vill de gå på först? Låt kidsen leka av sig i de stora avgångshallarna, lek med dem så pass mycket så att de somnar sött sen. För skrikande barn på flyg är det värsta som finns! Vi slapp det denna gången som tur var!
En annan sak som slår mig är hur svårt det kan vara att sätta sig ner? Om man nu så gärna vill gå på och sitter på rad 23, måste man då uppehålla hela gången för de med platser 40-57 genom att lägga upp jackan, handbagaget, handväskan och sen ändra sig och ta ner väskan igen för att ta ut korsordstidningen och fråga, -älskling var har du lagt mina glasögon. Varför inte bara sätta sig ner tills alla har gått förbi och sedan i lugn och ro lägga sina saker till rätta.
Om vi spolar fram bandet 8 timmar så är vi framme. Nu tycker inte resenärerna att det är lika roligt att vara ombord längre, när "bältes-ljuds-klicket" kommer tar det utan överdrift, högst 10 sekunder innan alla står upp och börjar rota och stöka! Och ja, sitter du på de främsta raderna kan det kanske vara idé att skynda på för att underlätta för bakomvarande, men rad 57.
Kan det vara så att varje gång jag flyger så är det med folk som gör det för första gången. De är så sugna på att få komma ombord på detta plan, jippie äntligen, för att sedan efter 8 timmar inse att det var inte så roligt som de trodde så därför skyndar de sig upp ur stolen för att komma av så fort som möjligt.
En bild från Peking 2008
På vägen dit satt vi i mitten, det fanns 3 platser, D till vänster sedan jag och längst till höger satt en "crew" ur ett finskt rockband skulle jag gissa. På långflyg ingår mat och dryck. Obegränsat med dryck. Även om det är obegränsat måste man ju kalkylerat på något sätt för utrymmet är ju begränsat. Hade de gjort kalkylen på hur mycket min finska hårdrocksgranne skulle dricka så kan jag lova er att vi hade fått mellanlanda både 2 och 3 gånger. Har aldrig sett någon dricka så mycket, inte på ett plan iallafall! Vin, öl, sprit, men även cola, juice, vatten, chips, godis, mat osv. Jag skojar inte om jag säger att han drack 15 vinflaskor. Då är de så klart inte så stora som de på bolaget men ändå! Hade jag druckit så mycket hade jag varit tvungen att magpumpas! Det roligaste var när han hämtade nytt rötjut för att sedan upptäcka att han hade en oöppnad i stolsryggen. Haha, han störde oss inte och det är ju faktiskt huvudsaken. Han var egentligen rätt rälig men jag ger honom ändå 3 flygplan på en skala till 5, för efter alla femtioelva kisspauser, så han han knappt sätta sig förrän han spände fast, det såg så roligt ut, som en liten 5-åring.
Ne nu behöver sjukligen paus i bloggandet och vi är inte ens framme på manhattan...hur ska det här sluta.
Vi har ju varit med om en hel del. Ni kan väl ha önskemål på vad jag ska berätta om, då blir det lite lättare och så slipper vi långa noveller som denna, kanske.
Kram Gunsan
Finsk hårdrocksgranne FTW!
SvaraRadera