När 3 veckors semester blev 3 dagar

Onsdagen den 17/7 var det fint väder så vi bestämde oss för att åka till stranden. Vi tog bilen till Ljunghusen och la oss i en sandficka. Vi solade, Rudolf badade och vi spelade Yatzy. Vid halv 5 tiden körde vi hemåt och åt tidig kvällsmat. Rudolf skulle spela fotboll med innebandylaget på ribban och cyklade hemifrån vid 18. Efteråt tog han en öl (eller 2,fler?) med sin bror. Jag hade tänkt se 22 nyheterna och sedan krypa till sängs. Efter att ha varit ledig från jobbet i 5 kvällar var detta första kvällen hemma, så skönt! Jag tittade på nyheterna men kom inte till sängs. Pillade med lite allt möjligt. Tömde mobilen på bilder. Laddade ner en värk-app som jag tänkte kunde vara bra att ha, tog fram packlistan till BB mm. Jag la mig med datorn i sängen och bloggade. Rudolf kom hem runt halv 2 och då hade jag precis slumrat till. Vi låg och pratade en stund och planerade för torsdagens aktiviteter.

Omkring kvart i 4 vaknade jag och tänkte "oj, kissade jag på mig nu eller vad hände. Skyndade mig upp för att inte förstöra sängen. In på toan, och jo då, boxershortsen var blaskblöta. Vattnet hade gått.
Jag gick in la mig igen och berättade för Rudolf vad som hänt. "Vad händer nu då?" undrade han, och i samma sekund som jag sa "-jag vet inte riktigt" så kom första värken, som en mensvärkssmärta.
Klockan 4 ringer jag till kvinnokliniken i Malmö. "För akuta förlossningsfrågor tryck 1" - jag tänkte att det är det ju inte utan valde knappval 3 som var något i stil med "för dig som är gravid i vecka 22 eller mer och har frågor". En sur kvinna svarade och jag förklarade läget, vattenavgång, lite blod, värkar. Efter en evighet sa hon att jag fick tid för undersökning 7:30. Bra tänkte jag, det är ju snart. Jag la mig i sängen och fick snabbt användning för min värk-app. Jag klockade värkarna och går jag in i appen nu så hade jag 12 värkar mellan 04:19 och 04:49 med ett snittintervall på 37 sekunder. Jag var trött och hade helt glömt av hur man skulle räkna men det kändes som en hjälp där och då.
Eftersom jag hade en föreställning om att vara inne på förlossningen hur länge som helst sa jag åt en trött och halvfull Rudolf att gå upp till vindsrummet och lägga sig. Jag klarade mig själv. Så mellan varje värk sprang jag och packade bb-väskan. När en värk kom satte jag mig på toaletten, det läget gjorde minst ont. Jag hade inte duschat sedan vi var på stranden så jag tänkte att en dusch får det bli. Då hade värkarna börjat tillta och det var inte lätt att hitta någon skön ställning när jag fick värkar i duschen.

Klockan 6 fick jag nog, ropade ner Rudolf och ringde kvinnokliniken igen. Denna gång valde jag knappval 1 och fick prata med en Laila, om än något surare än den förra kvinnan. Hon var seg och pustade och stönade. Jag blev frustrerad av att hon inte sa något och fick värkar mest hela tiden under vårt samtal. Jag förklarade att jag fått en tid 7:30 men att jag inte stod ut och ville komma in. "-Vi har plats men inga barnmorskor så du kan inte komma nu. "-Nähä, undrade jag, men har du någon barnmorska 7:30? Tystnad "-Det är inte säkert, kom sedan som svar". Laila ringde sedan Ystad som kunde ta emot. Vi fick numret dit och jag ringde upp en mycket trevlig Anita. "-Vad kan jag hjälpa dig med?" Jag förklarade läget och fick till svar "-Då tycker jag att du tar och kommer hit så fort du kan". Sagt och gjort. Men vem skulle köra?Antingen skulle vi få väcka mina eller Rudolfs föräldrar. Vi ringde Rudolfs mamma som gjorde sig klar för att hämta oss. Hon hade med sig en binda, som tur var för vid varje värk kom det vatten och jag ville ju inte förstöra deras bil.
Ungefär halv 7 lämnar vi Malmö. Karin kör rally och jag och Rudolf sitter där bak och andas tillsammans vid varje värk. Resan tog cirka 30 minuter men så här i efterhand känns det som max 10.

Väl framme i Ystad var det svårt att hitta. Vi var på sjukhusområdet men förstod inte var vi skulle gå in. Vi hoppade ur bilen och gick runt och letade. Tillslut hittade vi rätt och jag och Rudolf gick in. Jag upplevde nu att det tryckte på rejält och ville bara få mina joggingbrallor och boxershorts avslitna och trycka ut bebisen. Enligt förlossningsjournalen ankom jag 7:06. En undersökterska satte 2 dosor på min mage, en för bebisens hjärtljud och en för mina värkar. Hon hade svårt att hitta hjärtljuden och gick efter en barnmorska för att få hjälp. Då blev vi lite oroliga. Det visade sig sedan att bebis låg så långt ner så hon var på fel ställe och letade. In kom en barnmorska och ÄNTLIGEN fick jag ta av mig mina brallor. "-Känner du som om att det trycker på?" undrade barnmorskan. "JA" svarade jag. "Jag förstår det för du är öppen 10 centimeter så snart kommer bebisen" Vilken lättnad!!

Helt plötsligt var det en annan undersköterska och barnmorska inne hos mig. Jag frågade barnmorskan om hon arbetat hela natten, "-Nej jag har precis gått på mitt pass så nu kör vi svarade hon". Jag kom alltså mitt i skiftbytet.
Barnmorskan hette Eva och jag litade på henne till 100%. "-Jag kan se huvudet, sa hon när hon undersökte mig. Vi talade om att vi inte visste om det skulle bli en tjej eller kille men att vi kallade bebisen för Sune.
Runt halv 8 är allting förberett och vi har fått klart för oss att någon smärtlindring blir det inte tal om. Jag har ju klarat av det värsta hemma och i bilen. Hon förklarar hur jag ska göra för att krysta på bästa sätt. Rudolf har jag på min vänstra sida, undersköterskan håller i mitt ena ben då jag ligger på sidan och Eva håller koll på läget down there :)
Jag trycker hakan i bröstet vid varje värk och gör som Eva säger "-Tänk dig att du ska trycka ut världens största bajskorv" på riktigt härlig norrländska, hon låter som Lennart Jähkel i Jägarna. Jag minns att hon hela tiden säger "-Lite till, lite till, lite till, följt av, ta ny luft".
Då jag varken är storbystad eller hade särskilt stor mage kan jag tillslut se huvudet sticka ut en bit. Eva berättar hur jag ska göra för att spricka minimalt och sen kör vi det sista. "-Stopp" säger hon mitt i en värk, hon har grepp om huvudet och vrider ut bebisen. Det sved till lite och sen kändes det som en hal fisk kom och Sune är ute! Klockan var 8:04.
"-Vad blev det?" frågar jag. Det ska ni snart få se och så håller hon upp Sune innan hon lägger honom på mitt bröst. Först då kommer jag på att vi inte har en enda bild. Rudolf tar genast fram familjens nya kamera. En sak som vi faktiskt hunnit pricka av och fixa innan Sunes ankomst, något jag är mycket glad över!


De första timmarna efter förlossningen kändes som 5 minuter. Tur att jag har kort att titta tillbaka på för att minnas. Farmor Karin som agerat chaufför kommer runt 9 och stannar till 11. Klockan 12 flyttas vi till BB. Där är vi kvar i 2 dygn, Rudolf hade turen att få stanna eftersom vi fick ett eget rum. Sune är lugn och skriker han blir han lugn så fort vi tar upp honom. Annat är det med många andra bebisar. Vissa skriker konstant tycker jag. När Sune är 1 dygn kommer en läkare och Sune får OK stämpel i rumpan. På lördagen är det dags för PKU och hörseltest. Inte ett knyst från Sune trots en stor nål i handen. Stolta föräldrar! Efter testen kommer Eva och pratar med oss. Det känns riktigt bra då vi aldrig fick chansen att tacka henne eller prata med henne ordentligt efter förlossningen. Hon berättar att de hade 9 födslar när Sune kom till världen. På kartan med nålar över födda barn ser vi att det vanligaste är mellan 3-5. Dagen innan föddes 1 barn och dagen efter 2. Ystad har 5 förlossningsrum. Jag var nummer 5 på plats den morgonen, trots det kom Sune ut först. Snacka om att vara yrkesskadad, "man ska ej belasta vården, det kostar pengar" Skämt och sido. Sune hade bråttom ut, inte bara det att han kom 18 dagar för tidigt. Det tog drygt 4 timmar från det att vattnet gick till han kom. En stor omställning som vi indirekt inte riktigt var beredda på. Därför kändes det skönt att Eva bekräftade mina funderingar och tankar om hur jag upplevt det hela och hur det faktiskt gick till. Vi packade ihop och kramades hejdå med Eva, och trots att jag gråtit ett par skvättar innan detta så kom känslorna som en våg över mig där och då. Jag kunde inte hålla tillbaka och tårarna sprutade. "-Lycka till nu" ropade Eva efter oss i korridoren. Jag och Rudolf tog samma hiss ner
som vi tagit 2 dagar tidigare. Med samma packning, fast nu också med vår nya familjemedlem. Lilla Sune!