Förlossningsberättelse

Torsdagen den 12/11 var tänkt att bli min näst sista arbetsdag 2015. Det blev min sista. Jag jobbade till lunch och mötte sedan upp min lillasyster Louise vid stationen för att ta tåget för en eftermiddag med lunch, shopping och ansiktsbehandling i Lund. Vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans och jag kände mig som vanligt. Jag kom hem runt 20-tiden och la mig vid 22. Kl 3 vaknade jag av att värkarna satte igång. Trodde först (läs hoppades) att det var falskt alarm (jag hade ju en dag kvar på jobbet) men insåg rätt snabbt att det var dags. 04:17 ringde jag till förlossningen som gav mig klartecken att komma. Rudolf ringde sina föräldrar som kom på en gång. 04:45 satt vi i bilen på väg in. Rudolfs mamma körde oss. Kl 5 kom vi fram till förlossningen i Malmö.

Barnmorskan var rätt sur och ville troligtvis bara att hennes nattpass skulle ta slut. Skönt att jag varit med om en tidigare förlossning, annars hade jag inte velat ha henne som min barnmorska. Vi fick ett rum och installerade oss. Värkarna tilltog men till skillnad från förra förlossningen hade vattnet inte gått. Barnmorskan undersökte mig och jag var tack och lov fullt öppen. Undersköterskan var en äldre liten söt dam, gissningsvis från Sydamerika. Hon gick tyst och förberrede för bebisens ankomst. Klockan 5:30 frågade jag när det var dags för skiftbyte, fick svaret ”-6:45, men innan det är bebisen här.” Kändes helt sjukt, jag låg ju och sov för 3 timmar sedan!
Jag testade syrgas och använde mig av det. Kunde inte heller denna gång avgöra om det hjälpte eller ej men jag antar att det underlättade lite eftersom jag bad om det vid varje värk. Efter en stund frågade barnmorskan om hon skulle sticka hål på hinnorna, jag bad om att få vänta då allt gick så fort med Sune och jag ville hinna ta in tid och rum innan bebis skulle komma. Efter 3-4 värkar till frågade hon återigen och rekommenderade mig en vattenavgång. ”-Du ska inte behöva ha såhär ont, tar vi hål på hinnorna så kommer bebisen snart.” Sagt och gjort, under nästa värk tog hon hinnorna, en vanlig värk kom efter det innan jag kände att hon var på väg ut. Vid andra krystvärken gjorde det sjukt ont, då minns jag att personalen sa att nu kan du titta och se bebisens huvud. Med Sune minns jag att jag tittade men nu gjorde det sjukt ont och jag ville bara få det överstökat. Jag tittade på Rudolf och sa att ”-Jag vet inte vad jag ska göra nu”. Strax efter kom en till värk och hon var ute, klockan var 6:01, en flicka, 2905 g och 47 cm och helt perfekt!

Resten av dygnet gick oerhört fort. Vi fick en ny barnmorska, superstressad och inte heller hon något proffs. Hon kom in på morgonen, presenterade sig och satte sin hand på min mage, med fingrarna neråt och tryckte allt vad hon hade. Det gjorde så ont att jag rent reflexmässigt tog hennes hand och försökte lyfta bort den. ”-Försök att tänka på något annat, detta måste jag göra, annars får man ingen fika” blev hennes svar på min gest, som att hon hotade en 5-åring. Fuck din fika tänkte jag. Kommunikation i vården är A och O. Om hon bara hade sagt vad hon tänkte göra och varför så hade jag varit beredd. Här fanns inga förvarningar what so ever, urdåligt! Vi fick ett papper där hon skrivit mina föra sista siffror istället för Celestes. Helt rörigt när vi skulle lämna förlossningen och flera gånger när vi ställde frågor så sa hon ”-Åhh vad bra att du frågar om det, det hade jag glömt/inte tänkt på mm.”

Vi hade två alternativ, åka till patienthotellet i Lund eller hem. Jag hade planerat för Lund men kände mig ok så vi valde att åka hem. Innan dess kom Louise och hälsade på oss innan hon senare under dagen skulle ta flyget hem till Dublin. Efterkommande dagar åkte vi dock fram och tillbaka x antal gånger för diverse tester på sjukhuset. Även här är helhetsintrycket svagt, de flesta av personalen på BB etc. var inga att hänga i påskträdet.
Knappt 1 vecka efter förlossningen fick jag problem med magen och mer eller mindre bodde på toaletten i 2,5 dygn. Åkte in och ut från vårdcentral och gyn akuten. Det var bland det värsta jag varit med om och 10 gånger värre än en förlossning. Denna förlossning gjorde lite mer ont sammantaget än den förra. Då krystade jag bara på förlossningen eftersom vattnet gick hemma. Denna gång hade jag förlossningsvärkar på plats vilket absolut gör ont men tandvärk i min visdomstand är värre.

Det jobbigaste av allt på plats var att höra kvinnan i rummet bredvid som skrek i flera timmar. Att höra hennes skrik skar rakt in i hjärtat. Jag trodde på riktigt att hon skulle dö, hon hade panik i sitt skrik och jag tyckte så synd om henne. När jag var på toaletten (som delades med denna kvinna) hörde jag barnmorskan säga, ”-nu är du öppen 7-8 centimeter” – tilläggas ska då att då hade hon redan skrikit i flera timmar. Jag höll för öronen och ville bara därifrån.

Summasumarum, intrycket överlag i Malmö var mycket sämre än det vi fick förra gången i Ystad. Förlossningen i sig var väldigt lätt och gick fort (därav inte så mycket detaljer). Jag skulle kunna göra om det när som helst!